tisdag 2 juni 2015

Att kliva ur sin 'comfort zone'

Alltså det här med att blogga regelbundet... verkar inte riktigt fungera för mig. Jag har de bästa av intentioner, lovar bättring och så vidare men så VIPS så har det gått flera månader sedan det sista inlägget...
Nåväl, det var inte det som var tänkt som dagens ämne. Nej, dagens ämne behandlar det här med att våga kliva ur sin Comfort Zone. Alltså att göra saker man gärna vill och kanske har velat göra bra länge men inte dristat sig att göra för att man känner sig obekväm med det.
Eller helt enkelt inte vågar, och det är ingen skam i det!

I mitt fall handlar det om att skriva i en genre som jag gärna läser (OBS!!! det ska vara väldigt välskrivet om jag ska läsa't!!!) men alltid inbillat mig att jag "aaaaldrig kommer att kunna behärska i skriven form", varför jag helt sonika låtit bli att ens försöka.
Dumt!
Mycket, mycket dumt men ack så mänskligt.
Men så vaknade jag en morgon med en idé i huvudet som bara vägrade att ge mig ro, den skulle helt enkelt ner på papper vare sig jag kände mig bekväm med det eller ej. Punkt! Basta!!!
Och på den vägen är det, jag som hittills bara hållit mig till genrer som thriller, skräck, satir och ju blodigare och våldsammare desto bättre skriver numera: Romantik!
Ja du läste rätt ;-)

Det är kanske inte den typiska Romance romanen, men den behandlar ändå kärlek, känslor, rädslor och en hel del annat som INTE är typiskt för mig att skriva om hahaha.

Hur som haver, den är skriven på engelska, under bearbetning och lååååångt ifrån färdig.
Så när du läser urdraget snälla håll i minnet att det är en ganska rå text som kommer att gå igenom både en och två redigeringsvändor till innan den kan anses färdig.
Den är också vääääldigt lång, ca 7 sidor i Word så att du inte får en chock ;-)

Håll till godo! :-D


Waking up earlier then usual, Wade stretched out and yawned tiredly. Noticing it was still pitch black outside he cast an eye on the alarm clock on the night table telling him it was only 04 am in the morning. Cursing to himself he cast aside the bed sheets and got up, knowing there was no chance in hell he would fall back to sleep. Had he been younger there would have been no problem where sleep was concerned, but seeing as he was in his fifties it became more of an issue every passing year.
  Putting on the robe that always lay across the chair next to the bed, he made his way down the wooden spiral staircase from his bedroom when halfway down something caught the corner of his right eye and he stopped dead. Looking out the huge window he saw that on the sand beach not far from his back porch someone had made a campfire and was fast asleep beside it.
‘Strange... That has got to be the first time I have campers around here’
For a brief moment he considered going out there and waking whomever it was up, after all it was in the middle of October and freezing outside. But then he decided not to bother, it was still in the middle of the night and obviously whomever camped by Swan Lake this time of year had to be prepared for the cold.
But still, it was strange and it sparked his curiosity.
Continuing down the stairs he walked over to the kitchen island, turned on the gas stove and made his first cup of coffee. Sitting down on one of the barstools surrounding the island, he made sure to position himself so that he had the camper within eyesight, just in case. He opened the laptop and went online to read the newspaper. As usual it was filled with news concerning war, crime, floodings, humanitarian disasters and other depressing articles, so he closed the window and decided to check his emails instead.
  After all, he was running a business and usually had more enquiries then he could handle in a day’s work. Going through the mails he noticed that there were more job applications than usual and even though he really needed help around the farm he was reluctant to hire a stranger. Being somewhat of a recluse he wanted to meet the person in question before giving any promises, but as most of the applicants lived in states very far from Montana there was no chance he would agree to them flying here only to turn them down. If he was to hire anyone that person had to be someone special, someone who didn't mind living miles from the nearest town, who didn't mind the isolation and most of all someone who could muster being in a saddle all day long and sometimes sleeping under the stars no matter the weather. And frankly, most of the applicants were young women in their 20's, fresh out of school and who’s riding experiences contained a few hours a day at some classy riding school. They wouldn't last a week in these conditions...


The lone camper on his beach didn't seem to leave his mind at ease; he was becoming more and more curious as to find out who it was. He never had any strangers just drop by, even though there were plenty of hikers in the mountains and the area around Swan Lake Valley.   Wade had chosen this location for a purpose, namely the fact that the probability of any one uninvited coming to this remote location was next to zero. Of course the breathtaking view and the lakefront location had helped the decision along.   He had always been somewhat of a lone wolf, but after his wife passed away 20 years ago he'd preferred a life of solitude even more. Not that he didn't have friends, he had plenty in fact, but he preferred to live far enough away from them for any random visits on their part. The exception was his best friend Mike who lived only half an hour away from his farm and whom he had practically raised.
Noticing that his 'guest' on the beach had awaken he decided to still his curiosity and find out who it was. Stepping outside and walking closer he noticed that the person by the fire was a woman and not a man as he had first assumed. And a rather small one at that, which fueled his curiosity even more. She was staring out over the lake seemingly in deep thought as she didn't notice him approaching, so he walked up to her stopping only a few feet to her left.

"Beautiful ain't it?"


The deep set voice coming out of nowhere made Nikkie jump in surprise and turning her head she met his gaze straight on with a fierce, steely expression in her ice blue eyes. Her hand was on the gun under the blanket ready to be fired if necessary. Wade nearly took a step back at the sight of the cold, calculating expression in the orbs piercing his. The gaze didn't match the beauty of her eyes, or her size for that matter.
‘Whoa... What's with the lethal expression? Seems I need to be careful with this one’ he thought to himself while cautiously firing of his most disarming smile.

"My pardon miss, I didn't mean to startle ya"
‘Miss? Never been called that before...’ Nikkies harsh features began to soften as she relaxed a little, this man didn't strike her as a threat even though he had just managed to sneak up on her unnoticed. But that was her fault not his, she had to be more exhausted then she'd realized. Weighing him under her sharp gaze a few more seconds she finally answered without taking her eyes of him.

"Sure you didn't"
Even though her voice was still a bit stern there was no mistake in the sarcastic undertone.
"May I join ya?"

"By all means... It is your beach I'm trespassing on after all"


Wades smile broadened at the statement."Never heard of anyone ever trespassing on a beach before, but yeah it's mine" came the amused answer before he settled down beside her. Her eyes were still fixated on him, following his every move with caution.
"Sorry... I meant to be long gone before anyone woke up. Guess I overslept"
That was a lie on her part, she had meant to ask for a job before leaving, but as their eyes had met just a few seconds ago something inside her had made her loose her nerve. The older man had the warmest and most genuine eyes she had ever seen. They radiated with generosity and intelligence, and they had completely caught her of guard, melting something inside her. Making her uneasy yet relaxed.


"Well miss, in that case you would have had to leave before 4 am. 'cause that's when I spotted your campfire" he stated before stretching out his hand to her "I'm Wade Garrett"
Looking at his hand for a split second, almost as if to calculate if there was any hidden agenda behind the gesture, she looked back into his eyes, smiled a light smile then took his hand in a strong, firm grip.

"I'm Nikkie"
"Pleasure to meet ya"

"Likewise"
Looking at each other for a while, trying to figure the other one out Wade finally broke the silence.

"So tell me, ain't it a bit cold to be sleeping on a lake shore in the mids of October?"
"Freezin, but one does what needs to be done"
Seeing the significant look in his eyes she continued,

"I arrived in the middle of the night and it was pitch black inside your house, I assumed everyone was asleep. And like I said, I meant to be gone by first light" 
"Well, seeing as you're not can I interest you in some breakfast?"
He stood up, "I was about to fix myself some anyhow... and I promise, I don't bite"


"How can you be sure that I don't?"
Her expression was dead serious, but there was a twinkle in her eyes that couldn't be missed.
"Guess I'll just have to take my chances, won't I?"
Smiling a calming smile he offered his hand to her. A bit reluctantly she took his hand and allowed him to pull her up. Her hand was ice-cold and her lips carried a hint of blue, he also noticed that she was quite malnourished.

  Well indoors he walked over to the kitchen while stating "make yourself at home".
Carefully walking after him while looking around the astonishing log house, she tried her damndest not to look too obviously amazed before sitting down at the kitchen island. The bacon and eggs were already frying, leaving a scent in the air that made her mouth water and her stomach growl from hunger.
"How do you take your coffee?"

"With a hint of milk"
Handing her the mug he noticed that her hands were still ice-cold so he reached for the plaid on the chair next to her placing it over her shoulders.

"Thank you" came the almost inaudible answer to which his only response was a warm smile.
"You have a beautiful home" she managed to say after finding her voice again.

"Thanks, it took me nearly three years to build"

Utterly surprised by his statement Nikkie continued,

"You built it yourself?"
"Well almost entirely by myself anyway, some parts I needed constructers for, but other than that, yep"
He plated the eggs and bacon and handed it to her, took the mugs and turned to fill them up with fresh coffee and added some milk to hers again.
  By the time he was done and turned back to seat himself she had almost wiped her plate clean, and he stopped dead for a moment. Nikkie noticed the change in the air and looked up only to blush when seeing the astound look on his face.

"When was the last time you ate?"
"Yesterday?"
Her voice was full of doubt at the obvious lie. How come she couldn't keep her guard up in the presence of this man, she was a trained liar for pity’s sake!


"Uhu"
He raised an eyebrow and everything about him foretold that he was calling her bluff.
Looking down in embarrassment and then up again she caved.
"Four days ago..."

"Yeah, that sounds more believable"
H
e took her empty plate and replaced it with his own.Caught completely by surprise by the gesture she stared at him stumbling over her words.
"No wait... I can't! What about you?"

‘Wow... This gal really ain't used to someone being decent to her’ "Listen... there's plenty more where that came from in the pan. Eat! You need it more than I do"
The expression on her face shifted into something he couldn't quit put his finger on, it was almost as if she expected him to change his mind and let her starve. When he didn't move she finally relaxed a little and a tiny smile appeared on her lips.

"Thank you" she whispered before lowering her gaze and digging in again.
Wade was puzzled, the young woman sitting in front of him was becoming more and more of an enigma. Normally he read people like an open book, but her he couldn't figure out no matter how hard he tried. She had this impenetrable aura surrounding her, preventing the world from seeing her true nature. Why?
  Yet at the same time there were moments of vulnerability leaking out from her ice blue orbs and he couldn't decide if it was an undeliberate action on her part, or if she simply allowed him to notice. She didn't strike him as the undeliberate type, especially not after the ruthless stare she'd fired of at him the same morning on the beach. A gaze that had reminded him of a predator staring at its pray right before tearing it to pieces...

Nikkie felt his eyes on her and knew that he was probably trying to read her, she also knew that he wouldn't succeed at it. She knew how to hide, it had been among the first lessons she'd been thought so many years ago. A lesson that had kept her alive... then became a habit hindering her from letting anyone close to her.
  What surprised her though was the fact that for the first time in over fifteen years she didn't mind. For some strange reason she felt almost comfortable in the presence of this man, and she was all but accustomed to feeling comfortable in anyone’s presence. Let alone a mans... Cain had managed to ruin all semblance of trust where men were concerned the first few weeks she'd been under his control.
  Yet the very first sight of Wade had completely taken her aback, and even though he had scared the living daylights out of her and therefore triggered her instinct to shoot first and ask questions later like she was trained, the instant their eyes had met her defenses had vanished like they'd never even been there in the first place. There was something about his eyes and the calm energy that surrounded him that made her feel unthreatened.
Not to mention the fact that for the first time in years it had mattered to her that he was the most charming man she had ever set eyes on. This fact frightened her but also gave her hope where she was concerned.
  That little, tiny part of her true self that she had done everything to preserve, that had kept her sane all these years, had began to blossom. She smiled a tiny but perceptive smile and moved only her eyes to lock onto his and the gaze in them told him that she knew exactly what he was up to. It also told him that she didn't seem to mind, she knew perfectly well that he wouldn't be able to read her no matter how hard he tried.

'Sorry, but I will only let you see what I want you to see mister... no more, no less. The question is why I want you to see anything at all?'
Feeling like he was the one being read instead of the other way around, Wade finally lowered his gaze.

"Would you mind if I use your shower? I haven't seen one for days"
"Not at all"
He stood and led the way up the wooden staircase and through his bedroom, which turned out to be all of the upstairs area, and opened the door to the bathroom.


"You'll find towels in here"
He opened a beautifully carved wooden cabinet and the towels were all nicely folded and sorted by size.
"Thank you, I'll be quick and then I'll be out of your hair"

"Take your time miss, I ain't got anywhere else to be"
'Miss again... is this dude for real?'
However before she had the chance to respond he was already on his way down the stairs.
Closing the door she peaked around the hugh bathroom that held a shower, a bathtub and a sauna. Everything was spotless, no dust, no dirt and no mess anywhere. The first thought that struck her was that he had a wife that kept the house clean, but then there was no visual evidence of a woman’s presence anywhere. A maid perhaps then? But she highly doubted that, he didn't seem like someone who'd hire help to do anything around the farm. Let alone clean the house for him. The older man kept surprising her, it was a shame she had to move on. She could really see herself living here.
As soon as the thought surfaced she banned herself harshly. 'Get real Nikkie! Thoughts like that is pure poison and you know it. This could never be my home... not in this lifetime anyway. And even if I wanted to stay, I haven't been invited now have I!'

She pushed the thoughts away and stepped into the shower where the hot beams worked wonders on her stiff muscles. Sleeping on the ground and riding a chopper all day really left its marks.

Downstairs Wade finished his breakfast and washed it all down with the last of the coffee. 'I'll be quick and then I'll be out of your hair' Why would she think she was imposing when he was the one that had invited her in? But then again, he had already noticed that she was probably used to a lot of things, however kindness wasn't one of them.
'I'll be out of your hair... Well Miss, I'm not so sure I want you to leave just yet if I can help it. And I believe I can'

It hadn't been too difficult to figure out that Nikkie was broke, if someone hadn't eaten for days it usually meant that they were out of money. Besides, one look at her was enough to notice that she had been starving herself for quite some time. The question bogging him was why. The dialect she held told him she was originally from the Texas area, so if that's where she was fleeing from then she had traveled a long way. And something told him she was still far from her final destination. She didn't strike him as the hitchhiking type so it was obvious she had driven and spent her money on gas before food and accommodations. Then again, if she had a car then why did she sleep outdoors? 
  Nothing about her made any sense to him, he was positive she was on the run but from what or whom? He wondered what her story was since it was clear that she kept to herself and even more obvious that she trusted no one. She had that renegade look to her, stressed and worn out to the very core of her. And yet she had a mental sharpness to her that he found fascinating, he was sure she noticed and read everything around her in a matter of seconds. So how come he had been able to catch her by surprise then, unless she was in even worse shape than she looked.
His thoughts were interrupted by Nikkie coming down the stairs and there was something off about the way she carried herself. Then it dawned on him, if he hadn't seen her coming he wouldn't have noticed her at all. She had successfully avoided every step on the wooden staircase that had a crack to it, without avoiding the step itself. Why?
  He hadn't noticed before but she moved as smoothly and soundlessly as a cat, and that was very much a learned behavior. As was the quick risk calculations she made before every decision.
She walked up to him stretching out her right hand, the look on her face was serious but thankful.

"Thank you for everything, I'll be on my way now"
His gaze met hers, searching for some sort of sign that she wouldn't mind staying and found it in her stormy eyes.
'You do your damnedest to hide your intentions don't ya, so why do you allow me to read them all of the sudden?' Smiling he took her hand and she felt a light shiver go up her spine at his touch.
'God damn it Nikkie, not now, not ever! Get out of here, get out of here NOW!'
Yet she couldn't bring herself to let go of his hand which he noticed as there was a sparkle to his eyes that hadn't been there a second ago.


"My pleasure Miss"His eyes radiated with genuine warmth and something she couldn't put her finger on.
'Seems I'm not the only one capable of hiding my thoughts'
This man captivated her and that was frightening, there was no way she could stay here no matter how badly she wanted to. Reluctantly letting go of his hand she headed for the door with a deep feeling of loss she couldn't explain. Just as she reached for the handle his deep set voice traveled across the room.

"You wouldn't happen to be needing a job, would ya?"
Stopping dead in the motion she slowly turned her head just slightly enough to notice that he was still sitting with his back to her. All sorts of feelings rushed through her, surprise, gratitude, joy and immense fear all cooked up in the hurricane his words had stirred up inside her. She lost her footing for a few seconds, not sure what to do or say next. Her inner alarm went off beckoning her to keep moving out the door, to keep moving on when she was so close to her final destination. However she was worn out, broke and starving. What harm could it possibly do? Besides, she really needed the money before her bike ran out of fuel.
'Turn it down Nikkie, if you stay here it will be all the more difficult to leave when you no longer have the choice. There will be other farms along the way.'


"What's the job?"


Wade smiled at the badly hidden relief in her stern voice. Still with his back to her he tried to sound as neutral as his amused state of mind could muster.
"Can you ride?"

"Yeah" came the cautious answer.
"Ever broken in a horse?"

"A few times"
Folding and putting down the paper he had been pretending to read he turned and looked at her with a cagey expression on his face. She tried to look tranquil but the energy surrounding her told him she was in one hell of an emotional chaos. 'What are you so afraid of lady?'

"In that case I have something to show ya"
Standing up he made his way towards the back door leading to the porch behind the house. Holding up the door for her they stepped outside and he led her on across the yard toward a large barn. The view surrounding the farm took her breath away. There was the hugh lake surrounded by miles of forest stretching all the way to the snow peaked mountains in the far back. She hadn't seen any of this in the pitch black darkness of the night when she had made camp on the beach. And this morning she had been too tired to take it in. Wade noticed her reaction and smiled to himself. 'So you appreciate the beauty of nature? I like that.'

 

lördag 14 februari 2015

Och så var det, det här med att uppdatera...

Ja jag erkänner...
Skamset och med nedslagen blick kryper jag skyldigt till korset. Ja, jag är urusel på att uppdatera bloggen trots "löften" och de godaste av intentioner. För tro mig, jag har med handen på hjärtat verkligen tänkt att uppdatera i varje fall en gång i veckan.
Sen kom livet, vardagen, sjukdomar och alla dessa måsten emellan, och i ärlighetens namn vill jag inte förvandla min blogg till ytterligare ett måste.
Jag vill att bloggen ska vara lustfylld, både för mig och för er som läser den, och för mig rimmar det ack så illa med tvång.
Jag vet att man "tappar läsare" genom att inte uppdatera frekvent, men so be it i så fall. Själv skriver jag hellre ett inlägg när lusten faller på och jag har något att förmedla, än menlöst pladder på given tid "bara för att".

Så, nu när bikten är ur världen, hur går det då med romanen?
Långsammare än önskvärt men definitivt åt rätt håll. Jag börjar närma mig 25´000 ord vilket är lite mer än en fjärdedel av boken förutsatt att jag når målsnöret.
Det är också precis lika möjligt att jag spräcker det och rusar förbi de 80´000 ord som jag har satt upp som slutmål. I dagsläget har jag inte en susning om vart jag landar, det återstår att se. Vilket också är en del av tjusningen med att författa. En annan tjusning (i varje fall för mig) är att se hur manushögen växer varje gång jag skriver ut, vilket jag gör efter var tionde sida.
Denna hög har placerats på skrivbordet väl synlig som en fysisk påminnelse om att arbetet, om än periodvis långsamt, faktiskt fortskrider.
För även om appen jag använder för att hålla koll på antal ord, tid, delmål och slutmål delger mig tillfredsställande data är det för mig ändå mer verklig framgång att se detta rent fysiskt.
Att kunna ta på det, lyfta högen med närmare 40 sidor och känna vikten och se framför mig alla dessa ord som jag faktiskt har skrivit.
Det gör mig stolt över det arbete jag hittills lagt ner, och ger mig modet att fortsätta även när det där berömda tvivlet obarmhärtigt smyger sig på.

För tvivlet finns där, trots alla positiva kommentarer jag fått och får av de som fått läsa och bedöma min "bäbis".
Och jag är övertygad om att det är bra, i varje fall för min del, då tvivlet triggar mig att göra mitt yttersta för att skapa en bra berättelse.
Vilket i det här fallet har varit ett nöje kombinerat med något av en huvudvärk då jag tydligen har svårt att hålla mig till bara en genre...
Med det inte sagt att storyn faller platt, tydligen tvärtom, men det presenterar något av en svårighet när det kommer till att placera boken i ett fack.
Nu vet jag inte om detta är en för- eller nackdel och jag tror att svaren kommer att variera beroende på vem jag frågar. Men för mig är detta en blandad tjusning för å ena sidan avskyr jag allt som kategoriseras och tvångsplaceras i fack.
Å andra sidan vet jag inte hur en crossover mottas... och jag vill ju trots allt bli läst.
Samtidigt tror jag helhjärtat på storyn och är övertygad om att den kommer att göra sitt jobb, vilket är att underhålla.

Självklart kommer inte alla att älska den, och det är väl tur att smaken är delad.
Men för de med öppet sinne, morbid humor och en förkärlek till det stundvis otäcka kommer den inte att bli en besvikelse.
Nu kanske du upplever mig som lite väl säker på min förmåga att underhålla, men utan en viss form av tilltro till det jag pysslar med kan jag inte skapa.
Kan någon det?

Trevlig alla hjärtans dag allesammans!

//Monie








onsdag 31 december 2014

Inspiration är viktigt.

En mycket god vän till mig lät mig för några dagar sedan veta att hon tycker att min blogg är inspirerande och att jag bör skriva lite oftare i den.
Tack!!!
Dessa ord värmde oerhört, och gav mig också en tankeställare. Så därför ska jag nu göra ett ärligt försök att uppdatera här lite oftare :-)

Det här med att inspiration är ett knepigt förehavande, för vad som inspirerar mig behöver ju inte nödvändigtvis inspirera andra. Själv söker jag ofta inspiration i det uppenbara, det som finns i min närhet och av de personer i min omgivning som har förmågan att tända en gnista i mitt författar jag.
Sara är en sådan person, och det är också tack vare henne som Ett Butikbiträdes Bekännelser kom till, vilket jag är oerhört tacksam för.

Jag söker också mycket inspiration och djupare tankar från andra författares tankebanor, och en som jag nämnde i mitt förra inlägg, herr Stephen King, har mycket vettiga tankar som är värda att belysas.


 
 
Det här är ett citat som jag funderat mycket kring då det inte bara gäller skrivande utan faktiskt hela livet.
Vad är det som gör oss människor så rädda för att följa den väg vi var födda att följa?
Är det en känsla av trygghet som gör att vi så gärna målar in oss i ett hörn vi helst av allt hade velat slippa? Varför inte bara våga göra det vi helst av allt vill?
Det ena utesluter ju faktiskt inte det andra, eller?
 
Så lova nu dig själv att under året som kommer göra i alla fall en sak som du drömt om att göra.
Drömmer du om att skriva en roman så sätt dig ner och gör det! Det räcker med en sida om dagen så har du en roman på ett år.
Visst, ibland kan en sida kännas som att bestiga Mount Everest, tro mig jag vet! Men ibland kan det också hända att man skriver flera sidor samma dag, det beror helt på omständigheterna.
Själv lyckades jag bara få ner 349 ord igår... det är rekord dåligt! Men inget jag hänger upp mig på, det går kanske bättre idag.
 
Drömmer du om att starta ett företag vid sidan av ditt ordinarie jobb?
Så gör det då! Jag är själv egenföretagare och var fullkomligt livrädd när jag skulle starta mitt och då var jag ändå arbetslös och hade all tid i världen. Men det kändes som ett enormt kliv att ta, vilket har visat sig vara sant med modifikation.
Visst, företagande kräver tid, pengar, åtagande och en vilja av stål. Men det är inte svårare än man gör det. Ser man till att vara påläst, vågar ta hjälp av experter (tex. Nyföretagarcentrum) och vägrar att lyssna på alla NEJ-sägare så blir det en resa i varje fall jag aldrig har ångrat.
Men se till att vara en smula eller mer realistisk, har du inte en förmögenhet när du startar så kommer du inte att ha det över en natt som företagare heller. Om du inte råkar ha en väldans röta och startar upp något som täcker ett behov som alla verkligen har. Annars får du stålsätta dig, ha ett enormt tålamod och planera din ekonomi.
 
Hur som helst, ta Kings råd och gör det du var menad att göra!
 
Gott Nytt År och må 2015 bli ditt bästa år hittills!!!!!
 
 
//Monie

tisdag 16 december 2014

Livets olika vändningar.

Oj då... nu var det uppenbarligen flera år sedan som jag uppdaterade den här bloggen *skäms*.
Men sånt är livet, det går upp och ner, fram och tillbaka och man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.

Hur som helst så tänkte jag börja använda den här sidan igen, och lägga ut små urdrag ur min kommande bok, ge lite insikt i hur det går med skrivandet och mycket annat.

Ett kioskbiträdes bekännelser är min nyaste skapelse och också den som jag kommit längst på av alla manus som ligger och skräpar ;-)
Det är en lokal historia som utspelar sig i Hisings Kärra, närmare bestämt i den lokala kiosken här på torget.
Berättelsen är en satir med mycket humor och en hel del skrämmande inslag.
Det är INGEN deckare!
Mer än form av blandning mellan satir och skräck, och ett sätt att skriva som jag trivs bäst med.
Den faller förmodligen inte alla i smaken, men det gör inget skrivet verk, inte ens Stephen Kings böcker.

Apropå Stephen King så har han ju som bekant skrivit en bok om just ämnet att skriva.
Jag har inte läst den än, tänkte kanske ge mig själv den i julklapp dock, däremot så har jag läst en blogg som behandlar vissa väl utvalda citat ur boken.
Och en av sakerna som King skriver är att skrivande ska vara roligt!
Har man inte roligt när man skriver så blir också resultatet därefter.
Med detta inte sagt att själva storyn måste vara rolig! Utan mer att man som författare ska njuta av att skriva, tillåta sig själv att ha kul och låta storyn ta vilka proportioner man vill under själva skapandet.
Sen kommer ju fas 2 som är redigeringen och när man redigerar det hela så faller en del bort och en del tillkommer.
Och jag kan utan vidare säga att jag har skitkul när jag skriver Ett Kioskbiträdes bekännelser, ibland skrattar jag så att tårarna sprutar.
Sen hur min bebis blir mottagen kan jag inte sia om, men som alla som författar ett verk så hoppas jag ju att i alla fall att någon kommer att gilla den. :-)

Här kommer i alla fall ett utdrag ur den, läs, njut eller såga ;-)

Några dagar senare utbröt ett gräsligt oväder, regnet öste ner och blixtarna samt åskknallarna avlöste varandra med en styrka som fick rutorna i kiosken att skaka i ren förskräckelse. Vindarna slet tag i alla som vistades utomhus och i det närmsta kastade omkull dem, stora som små. När mörkret sänkte sig över staden så hade det regnat utan uppehåll sedan tidig morgon, dagbrunnarna var så översvämmade att vattnet bokstavligt forsade ner för gatorna. Och ovädret hade inga planer på att bedarra, snarare blev det värre inpå småtimmarna. Plötsligt klöv en blixt himmelen och ett öronbedövande brak skakade torget, sedan blev allt svart.
Fritz letade genast upp allt från värmeljus till ficklampor för att lyckas få lite ljus i kiosken när en vilsen kund stapplade in.
  ”Vad i all sina dar är det som händer?” lät en tunn, skrovlig röst från mörkret.
  ”Ja det är inget att vara orolig för, det är bara strömavbrott. Verkar som om blixten      slog ner nu igen”
  ”Ja det är rent förskräckligt! Jag var på väg hem och jag har så dåliga ögon förstår        du, så att jag ser ingenting i mörkret. Går det för sig om jag stannar en liten stund        tills ljuset kommer tillbaka?”
Snäll som han var så kunde han givetvis inte neka den gamla damen detta, så han svarade att hon var mer än välkommen att stanna.
Regnet tilltog medan elektriciteten lös med sin frånvaro, när plötsligt taket i mitten av butiken rasade in med ett förskräckligt brak, rätt över stackars fru Gunhild som med ett fasansfullt skri sveptes med av vattenmassorna ner på golvet.
  ”Herre Gud!” Fritz tog sig så fort han förmådde bort till den gamla damen för att se      hur det var med henne.
  ”Mår frun bra?”
  ”Aj, aj, aj, aj, min höft” var allt som den arma, dyngsura äldre damen lyckades få ur sig medan Fritz försökte hjälpa henne upp. 
När han väl lyckats få med henne in i valvet bakom disken och förmått henne att sätta sig ner slet han åt sig telefonen för att ringa efter en ambulans. Men ack, inte heller den fungerade efter blixtnedslaget. Vad skulle de nu ta sig till? Nåväl, nöden har ingen lag och det verkade dessvärre som att elektriciteten inte skulle återkomma på ett bra tag, så det var lika bra att leta upp en mopp och börja svepa upp vattnet som täckte golvet i kiosken. De varor som blivit förstörda kunde han dessvärre inte göra så mycket åt förrän ljuset kom tillbaka. Han försäkrade lilla fru Gunhild att han var alldeles i närheten och att det var av största vikt att golvet blev fritt från vatten så att ingen skulle råka halka och slå sig halvt fördärvad, sedan gick han iväg och letade upp skurhinken. 
Väl inne i förrådsutrymmet hörde han plötsligt ett ljud från taket. Det lät som om någon hasade sig fram liggandes. Men det var ju helt befängt, ovanför innertaket var utrymmet till själva yttertaket inte mer än någon meter. Dessutom gick det inte att ta sig in där utifrån utan att bända upp takplåten.
Trött skakade han på huvudet och tänkte att han säkerligen måste ha inbillat sig! Väl med hink och mopp i handen började han gå mot dörren ut till butiken när ljudet uppenbarade sig igen. Ett långsamt, segdraget hasande, sedan upphörde det igen.
  ’Va fan ä de där?!’ Han stod still ett tag och bara lyssnade men ljudet var borta, så han återvände till sin påtvingade syssla med steg som gick en aning fortare än normalt. 
När han kom ut i butiken igen skulle han titta till fru Gunhild för att erbjuda henne en kopp thé, så han ställde ner hinken och gick bort till valvet där han förvarade bland annat snusen och diverse andra varor. Men när han klev in i valvet så var den gamla damen spårlöst försvunnen. Han vände kvickt på klacken och klev ut till disken,
  ”Frun? Var är ni?”
Endast tystnaden svarade honom. Han gick fram till ytterdörren för att se om hon hade tröttnat på att vänta och gått ut i ovädret. Men när han skulle öppna dörren kunde han knappt rubba den, blåsten på utsidan hade skapat ett slags sug som gjorde dörren i stort sett omöjlig att öppna. Så den vägen hade fru Gunhild knappast tagit. Så var tusan var hon då? Hans tankar avbröts av en duns ovanför kassan och sedan det hasande lätet igen. Nu började han bli nervös och hojtade med arg röst ut i tomma intet,
  ”Hallå?! Vem där?!”
Tystnad.
  ”Hallå!!!” 
Nu tog han i så att det ekade i den tomma butiken. Tystnaden och mörkret tycktes hånskratta åt honom, även om han själv inte fann den bisarra situationen ett dyft lustig. Länge stod han där och stirrade upp på det svarta taket innan han gav upp och gick efter hinken. 
  ’Jag måste vara väldigt mycket tröttare än jag trodde om jag inbillar mig både gamla damer och hasande ljud från innertaket’ 
Just då klöv en blixt ånyo himmelen och i skenet av den såg han något ligga på golvet under hålet i taket. Han böjde sig ner och lös på objektet med ficklampan, det var en handväska. Han öppnade den och tittade i plånboken efter något som kunde hänvisa till tingestens ägare och hittade ett id-kort. Från den utläste han Gunhild Vittonen, så med all tydlighet hade han inte inbillat sig den gamla damen som numer var spårlöst försvunnen. 
  ’Vad tusan är det frågan om?’

Han lekte med tanken att hämta en stege och undersöka vad det hasande ljudet hade varit genom att klättra upp och kika in i hålet i innertaket.
Dock förkastade vid närmare eftertanke kvickt idén om att klättra på höga stegar i mörkret. Tänk om han gjorde en oavsiktlig piruett, eller om vad det än var som hasade där ovan bestämde sig för att attackera honom? 
Nej bättre att vara klok i förväg bestämde han sig tillsist för. Medan han stod där och funderade över hur han skulle hantera situationen när ljuset väl återkom, hörde han hur dörren till förrådet plötsligt smällde igen med ett brak. Han hoppade högt utav rena förskräckelsen och den hastiga rörelsen på det blöta golvet fick honom att tappa fotfästet. I några ändlösa sekunder kämpade bäste herr Fritz med att återtaga kontrollen över balansen, vilket beklagligt nog fick ett abrupt slut då han handlöst föll baklänges, kraschlandade på ryggen och slog i bakhuvudet. Stjärnor dansade Svansjön inför hans syn och någonstans i fjärran tyckte han sig höra ett klingande skratt, därefter svimmade han.
















onsdag 26 maj 2010

Framgångens sötma!

Hé går framåt!

Har lyckats producera en väldans massa text på båda mina projekt den här veckan. Det känns som en sagolik befrielse att jag äntligen är något så där i kapp med mitt skrivande igen. Tänkte inte göra så mycket mer idag, har hållt på hela dagen med bok projektet så jag är ganska trött i bollen så att säga.
Men imorgon är en ny dag, och då är det först och främst May the Sun shine upon your road, som gäller. Har en hiskelig massa handskriven text att skriva in i word, jag vill nämligen hemskt gärna slänga ut kapitel tre denna veckan. Känns som om mina arma läsare har fått vänta länge nog nu, då det är mer än en månad sedan jag sist uppdaterade... vilket märks på mina läsar siffror. Dock har jag ändå nya läsare i tre nya länder, det känns uppmuntrande med tanke på att jag inte har gjort någon som helst promotion för storyn de senaste veckorna. Kul!

Har nu läsare i 27 länder runt om i världen... ganska omskakande när man tänker efter lite...! Det hade jag aldrig trott, helt ärligt, och jag nyper mig armen varje gång jag kollar min statistik för att kontrollera så att jag inte drömmer. Särskilt när jag får nya reviews och varenda en är POSITIV, inga sågningar så långt ögat kan nå.
Så det här med att börja skriva på engelska istället för svenska har verkligen varit ett lyckoskott för min del. Kanske kan tyckas vara en självklarhet med tanke på att engelska är ett världs språk, men vad som inte är fullt lika självklart är att få så många läsare på en sida med flera hundra tusen storys upplagda!
Så för att inte tappa mina läsare så blir det jobb med den storyn pronto!


En annan nyhet är att det inom en vecka eller två kommer att läggas upp en teaser på mitt och Kajas bokprojekt på min/vår engelska blogg!
Missa för allt i världen inte detta ypperliga tillfälle till inblick! Ni finner länken till den engelska bloggen under: Visa hela min profil ---> mina bloggar.



//Monie

onsdag 19 maj 2010

Det går framåt trots oandade förhinder!

Japp igår fick jag skrivet hela två sidor i word på det nya bok projektet som jag och Kaija håller på med.
Vi hade bestämt att vi skulle försöka skriva ner en del bakgrunds information om våra respektive karaktärer. Kaija har en kvinnlig karaktär och jag en man, så med dagen inplanerade möte i åtanke skrev jag så att tangenterna glödde. Vilket visade sig vara en väldig tur, för idag har jag inte haft en chans att skriva något alls.
Dels vaknade jag med en extrem huvudvärk som trots idoget intag av både värktabletter och kaffe inte har behagat gå över. Sedan ringde dotras dagis på förmiddagen och meddelade att hon gått och blivit sjuk, så det var bara att hämta henne och ringa till läkaren. Hon har varit kass i magen ett bra tag till och från nu, och idag fick jag nog.
Så efter läkarbesöket var det inte mycket mening att försöka få något gjort, eftersom hon självklart mådde dåligt och behövde både mig och sambon.
Och självklart fick jag skjuta på mötet med Kaija idag, där vi skulle gått igenom vad vi gjort sen förra onsdagen. Onsdagar är våra skriv-mötes dagar, där vi har väldigt roligt och får massor gjort.

Men jag ligger i alla fall i linje med planeringen och inte efter!
Vilket känns skönt.

Nu ska jag gå och lägga mig innan jag trillar ur min fina kontorsstol som jag fått av min kära väninna.

//Monie

torsdag 13 maj 2010

Nytt projekt på g! :-)

Japp, då har jag börjat med något för mig helt och totalt nytt. Nämligen att skriva en roman ihop med en person till, d.v.s. co-authoring.
Detta har jag naturligtvis hört talas om innan, men jag har aldrig läst något skrivet av fler än en författare. Men nu ska jag alltså skriva ihop med en människa som betyder oerhört mycket för mig. Hon är så att säga min själa syster, vi tänker och fungerar väldigt lika vilket ju är en förutsättning för ett lyckat samarbete av denna vanskliga sort.

Vi ska skriva romanen på engelska, för både min och hennes engelska är bättre än vår svenska. Jag har skrivit i hela mitt liv, hon har inte det men har ett grymt målande sätt att beskriva saker på, så jag tror absolut att hon kommer att kunna skriva.
Hur vi ska lägga upp arbetet har vi inte helt gjort på det klara än, men vi har i alla fall var sin "egen" karaktär att jobba på. Jag har en man, och hon en kvinna.
Storyn är fiction, och precis i våran smak.
Pirater, fight scener, intriger och självklart kärlek.

Fördelen här är att hon är grymt påläst om det mesta inom detta ämne, och hon är dessutom kunnig i både kampsporter, stagefighting och div. vapen.
Medan jag är mer insatt i hur man skriver målande (i och med att jag ju gör det och har gjort sen jag lärde mig skriva), hur man får en scen att funka etc.
Så detta samarbete ska bli så väl skit kul, som väldigt lärorikt för oss båda.

Det ska bli spännande att se hur vi lägger upp jobbet med skrivandet för att få skriftspråket att bli ett och samma. Men jag har gjort mina efterforskningar, och det bästa är att bägge skriver och redigerar varandras jobb, och på så sätt får språket att flyta ihop och låta som en författare.
Hur detta kommer att fortskrida vete tusan än så länge, men det ger sig under arbetets gång. Det viktigaste är att samarbetet funkar, och att ingen känner sig överkörd för då är det klippt!
Men vi kan varandra väldigt väl, vet varandras gränser och sätt att tänka. Så jag tror inte det blir några problem som vi inte kan lösa.
Dessutom ska vi ses en gång i veckan och jobba med papper och penna, dela upp kapitel utefter vem som är mest lämpad för att skriva om just det som kapitlet ska handla om etc.

May the Sun shine upon your road, fortskrider i stilla mak.
Har fortfarande inte kommit jätte långt på tredje kapitlet, men är gott och väl snart halvvägs. Har dock gott om läsare och har nu hela 9 reviews, och alla är positiva! Vilket självklart gör mig jätte glad, och det är inget jag hade väntat mig!!! Jag hade väntat mig både ris och ros, men har bara fått rosor. Helt fantastiskt. Ska lägga upp länken här på bloggen så fort jag har klurat ut hur man gör, jag lovar.
Och snälla ni, läser ni den lämna gärna en review, det betyder så oerhört mycket för mig!

Ha en fortsatt lovely långhelg

//Monie